Categorized | Debatt, Senaste nytt!, Syrien

Ett inställt tal är också ett tal

Posted on 23 November 2015 by syriensolidaritet

Föreningen Syriensolidaritet var inbjuden till ett möte om flyktingkrisen och Syrien. Tyvärr ställdes mötet in. Läs om varför här:

talasrtol

Måndagen 23 november skull jag i egenskap av medlem av Föreningen Syriensolidaritets styrelse ha talat på ett möte som en av vänsterparitets Stockholmsavdelningar hade bjudit in till. Meningen var att jag skulle prata om bakgrunden till dagens flyktingströmmar och den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Christina Höj Larsen om flyktingmottagandet i Sverige. När mötet annonserades på Facebook började några ur den “socialist”-svans som V dras med att agera för att det skulle ställas in. Det är inte mycket att säga om. Denna våldsbejakande svans är känd för att agera i tämligen aggressiva ordalag mot krafter som inte tror att väpnat stöd till allsköns “rebell”-rörelser för att störta “diktatorer” (utanför den västerländska kulturkretsen) alltid är en bra lösning. Värre är att Christina Höj Larsen nästan omedelbart meddelade att hon drog tillbaka sin medverka med motiveringen att ”Assadsympatisörer” skulle delta och hon ville inte ”medverka till att legitimera Assad”. Hon fick genast medhåll av vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde, som glatt twittrade: “Helt rätt Christina! När miljoner människor flyr från Assads Tunnbomber och förföljelser ska inte vi ge en millimeter av legitimitet åt denna diktator.”

Om Christina Höj Larsens reaktion kan man bara spekulera. Det var länge sedan yrkespolitiker levde på medlemmarnas pengar. I dag är partiväsendet i Sverige en statlig angelägenhet och politiker försörjda ur statskassan. Det betyder relativt bra löner, goda förhållanden och rikliga pensioner om man lyckas hålla sig kvar tillräckligt länge. Kanske fruktade Christina Höj Larsen en Bonnierdirigerad kampanj (eller Schibsteddirigerad) om att hon medverkade till att legitimera Assad genom att delta i ett möte tillsammans med en “Assadsympatisör”. En sådan kampanj kan i dagsläget betyda ett snöpligt och omedelbart slut på den politiska karriären för vilken yrkespolitiker som helst.

Kanske är bara Christina Höj Larsen dåligt informerad. Föreningen Syriensolidaritet har tre paroller som det är ett krav att medlemmarna stöder:

  • Ett fritt, enat och självständigt Syrien!
  • Upphäv sanktionerna mot Syrien!
  • Inget svenskt stöd till krig mot Syrien!

Dessutom anser föreningen att det är det syriska folket som ska avgöra landets politiska framtid. Det är samma krav som FN har haft alltsedan Kofi Annan utsågs till den förste medlaren i Syrienkonflikten. Vid ett möte i Wien nyligen, där USA, Ryssland, Iran med flera länder medverkade, enades deltagarna om att enda vägen framåt i Syrien var en politisk process för att lösa krisen.  I slutkommunikén från mötet hette det bland annat:

  • Denna politiska process kommer att vara syriskledd och förbehållen syrierna, och det syriska folket kommer att avgöra Syriens framtid.

Detta stämmer väl överens med det som Föreningen Syriensolidaritet anser.

Hans Linde, och kanske också Höj Larsen, är alltså ganska ensamma om att anse att det är svenska politiker som ska bestämma vad Syrien framtida president ska heta, eller snarare inte heta.

Genom sitt agerande medverkar Höj Larsen till att mönstra ut vissa röster ur den offentliga debatten. Det har tyvärr blivit ett signum för delar av den politiska debatten i vår tid. I stället för att diskutera väljer pr-medvetna politiker att manifestera sina avvikande åsikter genom enkla demonstrationer – gärna i TV-kamerans sken – som att lämna studior eller helt enkelt vägra att debattera.

Det är alltid tråkigt när utrymmet för det offentliga samtalet inskränks, och kanske speciellt när det sker genom medverkan av personer som troligtvis inte inser konsekvenserna för demokratin i sin helhet. Om Höj Larsen kan man kanske säga samma sak om Edward Snowden sa i en DN-intervju om människorna inom NSA:

“Det är inte så att någon på NSA är en skurk, ingen sitter där och funderar över hur de kan förstöra demokratin. Det är goda människor som gör onda saker för att de tror att de gör det av goda skäl”.

Hursomhelst, nedan följer talet som Höj Larsen inte ville lyssna på.

Det inställda talet
Den flyktingsituation som nu utspelas framför våra ögon går också att avläsa i statistik. Enligt den senaste statistiken från Migrationsverket kommer de flesta asylsökande från Syrien, Afghanistan, Irak. Enligt samma statistik har fler än 40 000 syrier sökt asyl i Sverige hittills i år. Som parentes kan kanske nämnas att under samma period sökte en (1) person från Nordkorea asyl i Sverige. Om vi bortser från Nordkorea i detta sammanhang så ser vi att flyktingsituation har ett direkt samband med de imperialistiska krigen. Syrien, Afghanistan och Irak har det gemensamt att de under många år har varit utsatta för ledande västländers, däribland de nordiska, destabiliseringsaktioner. Grundorsaken till situationen kan vi alltså hitta i våra egna länder. Det är inte flyktingarna som söker sig till Sverige och Europa, det är den politik som Sverige varit en del av i princip under hela efterkrigstiden som driver flyktingar hit, människor som flyr konsekvenserna av de imperialistiska kriget.

I den officiella retoriken döljs detta faktum nogsamt. I stället heter det att människor flyr tyranner, förtryck och repression i sina egna länder. Längtan efter demokrati och frihet driver dem på en desperat flykt till sant civiliserade länder som Sverige där de tas emot med “öppna hjärtan” och välutvecklade socialförsäkringssystem. Den rasistiska undertonen i denna retorik är lätt att se – för den som vill se.

Den förre SKP/VPK ledaren C H Hermansson anmärkte en gång i en mycket läsvärd artikel att han kunde använda ordet kapitalism utan att någon protestera. Till och med ordet storfinans kunde han svänga sig med i riksdagsdebatter utan att Holmberg eller Boman ansåg att han svor i kyrkan. Men att tala om svensk imperialism möttes alltid med aggression och avståndstaganden.

Enligt Hermansson kunde det vara svårt att exakt ange orsakerna till dessa reaktioner. En förklaring kunde vara att den gamla teorin om att imperialism förutsätter annektering av främmande territorier och kolonier fortfarande har en viss livskraft.

Men, skrev Hermansson:

“En annan och rimligare förklaring till den i stor utsträckning nationellt särpräglade reaktionenär nog att karakteristiken av Sverige som en imperialistisk stat drabbar en av de vanligaste svenska fördomarna, nämligen att Sverige dock – oavsett borgerlig eller socialdemokratisk regering, oavsett arbetslöshet, växande klassklyftor och miljöförstöring – gör en välsignelsebringande insats genom att i handling stödja länderna i tredje världen”.

Under de senaste åren har denna “välsignelsebringande” insats bland annat bestått av svenskt signalspaningsflyg över Libyen, svensk trupp ställd under Natos befäl i Afghanistan och svenska soldater i Afrika för att understödja Frankrikes neo-kolonial politik i Mali. Efter det senaste terrordådet i Paris, har Sverige till och med förbundit sig att utöka den “välsignelsebringande” insatsen i Mali. Dessutom har Sverige uttryckt en manifest vilja att välsigna både Syrien och Irak med svenska soldater.

Så ser det svenska stödet till “tredje världen” ut i dag.

Regeringar kommer och går – imperialismen består
Hermansson är noga med att påpeka att Sveriges roll i världen som ett imperialistiskt land inte skiftar med regeringarna.

“ Det är självklart heller inte så att Sveriges ställning som imperialistisk stat i grunden skulle ändras genom de växlingar som skett i regeringsmakten, exempelvis under 1970-talet. Sverige var imperialistiskt under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet, fortsatte att vara det under de olika borgerliga regeringarna och fortsätter att vara det under den på nytt tillträdande socialdemokratiska regimen”, skrev Hermansson och tillade:

“Det är heller inte så,/-/ att tendenser som är typiska för imperialismens system avtar eller mildras när landet får en socialdemokratisk regering. Tvärtom kan de i vissa fall förstärkas”.

Det sistnämnda har vi inom Föreningen Syriensolidaritet egen erfarenhet av. Under den förra regeringen hade vi anledning att kritisera Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde för att denna krävde ännu hårdare imperialistisk politik gentemot Syrien än utrikesminister Carl Bildt. Kanske får Linde nu gehör för sina krav hos de socialdemokratiska vännerna i regeringen.

Tystnad från vänster, kritik från höger
Det är till och med så att en radikal och träffande kritik av de imperialistiska krigen i dag kan komma från höger medan stora delar av vänstern är tyst eller till och med kräver mer sanktioner, mer bomber och mer soldater, alltså mer imperialism mot “diktatorer som slaktar sin egen befolkning”.

Detta blev märkbart efter terrordåden i Paris. Den franske premiärministern Manuel Valls gick genast ut och förklarade att republiken fiender nu måste “förintas” och den “socialistiske” presidenten Hollande lät bombplanen omedelbart lyfta likt tjutande erinnyer för att terrorbomba Syrien. Den primitiva, för att inte säga atavistiska, reaktion möttes med gillande och solidaritet av Europas etablerade vänster. I Sverige protesterade endast ett fåtal tongivande vänsterdebattörer (tack Göran Greider och Olle Svenning!). I stället kom kritiken från höger, från Frankrikes förre utrikesminister och gaullisten Dominque de Villepin, som påtalade Hollandes inskränkta hämndbegär och det primitiva i att hämnas med bomber.

Höger, vänster om!
När höger tycks ha blivit vänster och vänster höger kan det naturligtvis vara svårt att orientera sig i världen. Jag ska i alla fall försöka att ge en förklaring till situationen i Syrien, som jag var här för att tala om. Och i min förklaring tänker jag ta med svensk imperialism även om det möts med aggressiva reaktioner och tomma talarstolar.

Men för att förstå den imperialism som Sverige är en del av och som vi konfronteras med i dag, omkring 35 år efter Hermanssons utmärkta artikel tänkte jag börja med att ge en beskrivning av en annan konflikt på en annan plats nämligen i Afrikas mitt och ett land som följaktligen heter Centralafrikanska Republiken.

Som de flesta av er vet är det en före detta fransk koloni. Landet vann sin politiska självständighet  från Frankrike 1960 och den som framför allt förknippas med republiken de första åren är väl Jean-Bédel Bokassa. Ni vet han som lät sig krönas till kejsare innan han störtates i en kupp som, visade det sig senare, hade organiserats av Frankrike, den gamla kolonialmakten.

Hursomhelst, I dag har landet försvunnit från löpsedlarnas och styrs av en president som brukar beskrivas som en affärskvinna (Catherine Samba-Panza), utbildad i Paris.

Annat var det för några år sedan då landet styrdes av Francois Bozizé. Han tog makten i en militärkupp 2003, som enligt vissa källor hade ett visst folkligt stöd. Men han var inte anti-västlig på något sätt. Ändå störtas han själv i en liknande kupp tio år senare. Liksom när Bozizé tog makten fördömdes kuppen mot honom av omvärlden. Till och med USA fördömde kuppen och utrikesdepartementets talesperson den numera ökända Victoria Nuland förklarade att ordningen måste återställas i Centralafrikanska republiken. Nuland använde sig av USA:s sedvanliga kodspråk i sådana här sammanhang, hon sa att  “ordningen måste återställas på ett transparent sätt”. Men hon gick inte så långt som att kräva att Bozizé skulle återinsättas och till det fanns det skäl.

Vem är korrupt?
När Bozizé avlägsnades skedde det under grymma villkor. Så kallade Selekarebeller intog huvudstaden Bangui och gjorde sig enligt många vittnesmål skyldiga till massakrer på civila.

Och här hade vi plötsligt ytterligare en typisk afrikansk konflikt. Giriga makthavare som ville fylla sina egna fickor och kämpade inbördes medan de lät folket betala priset, makthavare som utnyttjade etniska och religiösa motsättningar för att komma åt statens kassakistor.

Jag vill inte förneka att det finns religiösa och etniska motsättningar i Centralafrikans republiken. Sådana finns. Motsättningar som dessutom sträcker sig långt in i grannländer som Demokratiska republiken Kongo, Tchad och Sydsudan. Men att ge sig in i denna labyrint av  motsättningar och tro att man kan rulla upp Ariadnetråden och på så sätt hitta fram till konfliktens grundorsak är lönlöst. Det finns nämligen en faktor som ofta glöms bort i rapporteringen från Centralafrikanska republiken. På den utmärkta kollektivbloggen Pambazuka kastar Antoine Roger Lokongo visst ljus över dessa faktorer. Han visar att konflikten har globala ekonomiska orsaker.

Vår utveckling eller ingen utveckling
När Bozizé tog makten hade han som jag nämnt förmodligen visst folkligt stöd. Han hade också ambitionen att utveckla landet han tog makten över. Om det var för att fylla sina egna fickor eller om han hade andra skäl kan vi låta vara osagt. Han var heller inte direkt anti-västlig eller hämndgirig mot den forna kolonialmakten Frankrike. Kanske tvärtom. Han vände sig till Frankrike och USA med erbjudande om att exploatera landets resurser, olja och uran. Men där fanns inget intresse, visade det sig. Bozizé vände sig då till andra intressenter, nämligen Kina och Sydafrika för att se om det fanns något intresse där. Det fanns det. Då börjar problemen. Han har själv vittnat om det i en intervju e‎fter det att han hade störtats.

“Varför började de våldta, döda och lemlästa den centralafrikanska befolkningen? Vi gav dem ju allt. Innan jag gav oljekoncessioner till kineserna mötte jag Total i Paris och sa till dem att ta oljan. Det fanns inget intresse. Men när jag gav den till Kina blev det ett problem. Jag skickade minister Maidou till Paris för att diskuterar uranbrytning. De vägrade. Då gav jag slutligen koncessionerna till sydafrikanerna”, förklarade  Bozizé.

De härskande imperialistiska krafterna i dag är helt enkelt inte intresserade av länder som Centralafrikanska republiken ur ett klassiskt kolonialt utsugarperspektiv. I den nuvarande globala ekonomiska situationen passar det inte imperialistmakterna att suga ut länder som Centralafrikanska republiken. Men ingen annan ska heller få göra det. Istället för någon form av utveckling i länder som Centralafrikanska republiken föredrar imperialistmakterna våldtäkter, halshuggningar och ond bråd död för befolkningarna.

Härva av etniska och religiösa motsättningar
Ur detta perspektiv måste vi se dagen konflikter, inklusive den i Syrien,  konflikter som i den allmänna rapporteringen bara tycks vara en härva av etniska och religiösa motsättningar som utnyttjas av lokala ledare som vill berika sig.  Och skurkarna blir sådana som Bozizé som står där nakna mitt i blodbadet och kan anklagas för i stort sätt vad som helst. Bozizé var ingen anti-imperialist. Men att han försvann bör inte glädja någon som kallar sig  anti-imperialist, eller ens vänster. Bozizés avlägsnande var ingen seger för folket utan en seger för den destruktiva imperialismen.

Västasien och Syrien
Och nu ska jag gå över till Västasien och den arabiska våren. Det hävdas att den så kallade arabiska våren inleddes 2010 med krav på regimbyten och demokratiska reformer, att det var ett folkligt uppror mot korrupta makthavare. Det är en sanning med modifikation.

En sådan förklaring tar inte hänsyn till de globala ekonomiska faktorerna som jag tidigare nämnt.

Den arabiska våren var i själva verket ett sätt att stoppa en verklig demokratisk utveckling i såväl Afrika som Västasien. En sådan utvecklingen skulle nämligen allvarligt ha försvagat de anglo-europeiska imperiet som Sverige är en del av. Och det är ett imperium som redan är försvagat och hotad av en progressiv utveckling i Latinamerika, där tidigare klientstater som Bolivia, Venezuela, Ecuador, Brasilien och Argentina och till och med Uruguay har utvecklats till trilskande nationer som inte längre vill  dansa efter Washington och Bryssels pipa.

Nytt maktblock
Brics-länderna är ett nytt politisk maktblock som har vuxit fram och försiktigt försökt agera självständigt. Brics-länderna de är Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. I Afrika var Libyen en allierad till Brics.  i Västasien var Syrien ett land som aspirerade på att tas upp i Brics-familjen. Libyen var Afrikas mest välmående land och landets regering en stark anhängare av afrikansk integration. Libyska oljepengar hade länge satsats på att bygga upp ett bevattningssystem som hade gjort landet närmast självförsörjande på jordbruksvaror och därigenom kraftigt stärkt landets oberoende.  Dessutom hade stora summor gått till att stärka den Afrikanska unionen och afrikansk enhet. Afrika åt afrikanerna var slagordet. Det var en progressiv nationalism som riktade sig mot imperiets hjärta, en helt annan nationalism än den unkna variant som ibland hörs inifrån imperiet, Sverige åt svenskarna, Tyskland åt tyskarna, Finland åt de sanna finländarna  eller kraven på att den Europeiska unionen, monopolkapitalets union, måste stärkas ytterligare, att dess så kallade politisk dimension måste utvecklas. Det är en europeisk nationalism som bara är ett eko av  30- och 40-talens europeiska nationalism, byggandet av Festung Europa.

Vandrar  över kontinenter
Nu ser vi hur syriska flyktingar bokstavligen vandrar över den europeiska kontinenten i ett försök att undkomma förödelsen i Syrien. Runt Ungern har myndigheterna satt upp ett rakbladsstaket för att hålla flyktingar borta. Dessa stängsel är lika avskyvärda som en gång

taggtråden kring de nazistiska koncentrationsläger eller för den delen muren i Palestina. Samtidigt som 100 000-tals syrier flyr sitt land undan kriget, åker hundratals eller tusentals unga människor från de europeiska förorterna till Syrien för att kriga med den rörelse vi har lärt oss kalla Isis eller Daesh. Hur hänger det ihop?

Det finns inga enkla svar på den frågan. Men vi kan i alla fall konstatera att syftet med den arabiska våren från det anglo-europeiska imperiet aldrig var att enbart störta överste Gaddafi eller att få bort president Bashar al-Assad. Liksom Centralafrikanska republiken passade Libyen och Syrien helt enkelt in det nedåtgående imperiets ekonomiska politik. Men de kunde heller inte lämnas ifred utanför och tillåtas växa till ett reellt hot. De måste förstöras. Och det var det vi såg i Libyen. Det bevattningssystem som gav livsmedel åt libyerna bombades medvetet sönder. De strategiska målen i Natos bombkampanj var den civila infrastrukturen, I dag ligger landet i ruiner, omöjligt att styra för någon. Av Afrikas mest välmående land har det blivit en havererad stat.

Nordisk fredssamarbete på 2010-talet
Det var norska bombplan under en dansk Natochef som förstörde landet. Det var svenska spaningsplan som letade upp bombmålen åt de norska planen. Bomberna,som ödelade landet och skapade fruktansvärda villkor för invånarna, var till för att skapa fred och demokrati i Libyen, sas det. Så ser alltså det nordiska fredssamarbetet på regeringsnivå ut i dag. Bomber, mera bomber.

Efter Libyen stod Syrien på tur. Där var taktiken en annan. Dit skickade imperiet sina krigare i våg efter våg och kallade dem för motståndsmän eller rebeller som kämpade för demokrati mot en fruktansvärd diktator. Men syftet var detsamma. Att förstöra landet.

Men inte ens den taktiken lyckades att helt förstöra Syrien. Motståndet var betydligt starkare än vad imperiets strateger hade räknat med. 2013 drabbades dessutom imperiet av en diplomatisk katastrof i Syrien.

Efter en gasattack mot människor i den syriska Ghouta-regionen, en attack som uppenbarligen utfördes av samma krigare som USA och dess allierade skickat till Syrien, anklagade president Obama och övriga västledare, inklusive de nordiska statsministrarna, Syrien president för att ligga bakom attacken. Obama sa att hans Rubicon nu var passerad. Han osäkrade sina Tomahawkmissiler och skramlade med sina hangarfartyg i Medelhavet utanför Syrien kust. Ett storskaligt förintelsekrig, à la USA, var kanske bara timmar borta, när ett syriskt/ryskt nedrustningsalternativ satte stopp för krigsplanerna. Att opinionen i Europa och USA inte var riktig förberedd för ytterligare en lömsk attack, som den mot Libyen, bidrog också till att stäcka krigsplanerna.

Gruvlig hämnd
Men imperiet slickar aldrig sina sår utan att samtidigt ruva på gruvlig hämnd. Den kom för omkring ett och ett halvt år sedan. Som ur intet uppstod då en terrorrörelse som fick namnet Isis, Is. Daesh, eller Islamiska staten. Och trots att rörelsen varken är en stat eller har med islam att göra beskrevs den snart som ett aldrig tidigare skådat islamistiskt/jihadistiskt hot mot inte bara människorna i regionen utan i hela världen.

Att Isis är en barbarisk rörelse behöver det inte råda några tvivel om, men ur intet uppstod den inte.

En svensk riksdagsledamot har låtit antyda att rörelsen hämtar sitt kött och blod i förtryckarkulturer som finns i bland annat de svenska förorterna. Där i de “manliga enklaverna” närs den av män “med långa skägg och i vita klänningar”. Men att fiska i dessa grumliga vatten för att hitta förklaringen till Daesh är naturligtvis helt galet.

Det är människor i regeringskvarteren i Washington, London, Bryssel, Paris och även Stockholm, Oslo, Köpenhamn och Helsingfors som har skapat Isis. Några av dessa människor har säkert skägg – och en del av dem går till och med runt i klänning – men det är inte därför de skapat Isis.

Imperialismens verktyg
Isis var det verktyg imperiet behövde för att återta initiativet i Västasien. Nu har Obama äntligen kunnat skicka sina soldater dit. Franska och brittiska plan bombar Syrien och till och med Sverige ber om att få skicka soldater till området. Och nästan ingen protesterar mot upptrappningen.

Isis är ett led i imperiets planer att destabilisera Västasien. Isis är den draksådd Västländerna har lämnat efter sig och vars blodiga efterbörd nu människorna i området får skörda. Isis vapen, såväl stridsvagnar som knivar och även giftgas för den delen, kommer från Turkiet och Saudiarabien, två stater som är allierade med Sverige och övriga västländer i kriget mot Syrien. Pengarna kommer från samma västländers militär- och biståndsbudgetar. En del av de så kallade rebellerna i Syrien har månadslön från USA.

Samma rebeller som Västländerna alltså säger sig i humanitetens namn vilja bomba bort från jordens yta (“förinta”) stöder de med vapen och pengar. Den ena handen vet exakt vad den andra gör. Hyckleriet kan knappast bli större.

Sverige är inte bättre
För inte så länge sedan sträckte den syriske presidenten ut en hand till den svenska utrikesministern Margot Wallström. Han sa i en intervju i den svenska tidningen Expressen att, låt oss samarbeta, låt oss tillsammans stoppa terrorismen. Med stolt förakt avfärdade den svenska utrikesministern den utsträckta handen. Framför det som hade kunnat bli ett samarbete för fred föredrog den svenska utrikesministern att 1000-tals fler människor dödas i Syrien, att 100 000 fler tvingas på flykt och att fler svenska ungdomar åker ned till Syrien för att döda och dödas. Hon gör det för att hon är en representant för imperiet, ett imperium som blir allt mer desperat. Det är ett imperium som desperat krigar utåt och samtidigt äter upp sig själv inifrån genom att montera ned de välfärdsstater som varit dess guldkalv och genom att hetsa människor mot varandra, greker mot tyskar, EU-medborgare mot ryssar och svenskar mot invandrare och flyktingar. Det går alltid att hitta en hackkyckling för den som vill dölja de verkliga förhållandena.

Skrämma till tystnad
Med den terrorism imperiet självt skapat försöker det nu skrämma de egna medborgarna till tystnad. Våra massmedier fylls av berättelser från det hemska Arabien, Barbarien. Så kallade terroristexperter och politiska analytiker avlöser varandra i TV-sofforna och varnar för vad som kan hända. Stoppar vi dom inte där, kommer de hit och skär halsen av oss, är budskapet. På så sätt nöter man ned det som en gång var en fredsopinion och ropen på  hårda straff och drastiska åtgärder ljuder allt högre. Tillvaron blir osäker.

Men en sak kan alla vara säkra på, den piska man är med och inför åt imperiet, den piskan kommer snart att vina över den egna ryggen.

Men förtvivla ej. Än finns det hopp. Och de hoppet finns i Syrien. Trots rapporterna i våra medier fortsätter syrierna att bekämpa imperiet. Oavsett om de får hjälp av ryska bombplan och iranska soldater är det den syriska armén som utgör och har utgjort spjutspetsen i kampen mot terrorismen. De ryska engagemanget i Syrien har återigen ändrad dynamiken i konflikten. Det märks här bland annat på det rysshat som basuneras ut av politiker och demoniseringen av landets president Vladimir Putin.

Samtidig måste vi komma ihåg att det imperium, som vill krig, kaos och förödelse, är försvagat och inte längre har styrka att helt på egen hand bestämma villkoren. Terrordåden i Paris utnyttjas nu maximalt av imperiet för att skrämma människor till tystnad och accepterar allt mer repressiva åtgärder. Stefan Löfven har redan lovat mer hemlig avlyssning av datorer och mer kameraövervakning. Tack! säger de fåvitska.

Men så länge Syrien inte är besegrat är imperiets väg mot ännu större mål, kanske Ryssland och Kina, fortfarande stängd och marschen mot den totala galenskapen blockerad.

Hans Öhrn

 

Share Button

Leave a Reply

Advertise Here

Photos from our Flickr stream

See all photos

Advertise Here