Flyktingarna och krigen: Släpp ingen djävul över bron!

Posted on 16 May 2016 by syriensolidaritet

Tal av Hans Öhrn vid mötet Flyktingarna och krigen, lördagen 14 maj 2016

Arrangörer: FiB/K:s Stockholmsavdelning, Föreningen Syriensolidariet, m.fl.

Släpp ingen djävul över bron!

öresundsbronsyrienfest

 

På ett kanske allt för ofta citerat ställe säger Karl Marx som en kommentar till Hegels historieuppfattning att visst är det så att alltid historien upprepar sig, men tillägger Marx, första gången sker det som tragedi och andra gången som fars.

Jag tänker på detta citat när jag hör på radion hur en polis kallar en människa på flykt som kommit till Sverige för “arabdjävul” och skriker “åk hem till ditt djävla land, djävla pack, åk hem”. Jag tänker på det för samma dag som polisen får sitt utbrott  förklarar den svenske justitie- och migrationsministern Morgan Johansson att vårt system inte klarar mer, att systemkollaps hotar. De han syftar på är människorna på flykt som kommer till Sverige, de är dem vårt system inte klarar av, menar Johansson. Därför har han tillsammans med övriga riksdagskolleger beslutat att stoppa de flyende redan på bron, Öresundsbron, där polis nu patrullerar. Släpp ingen djävul över bron!, ropar Johansson till poliserna och i hans ord ekar Sandels manning till Sven Dufva över seklen och historien verkar upprepar sig. Fast  den sentide Sandels förstämmer förstås sina rop i knastertorr byråkratsvenska i en “lag om särskilda åtgärder vid allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet”.  Samtidigt kan vi vara säkra på att minister Johansson aldrig skulle försitta ett tillfälle att i TV-kamerornas sken fördöma en polis som skriker “arabdjävul”. Detta trots att det alltså är Johansson själv som beordrat ut denne tappre soldat i statens tjänst. .

Om det var så att den skrikande polismannen likt Sven Dufva, led av klent förstånd vågar jag inte uttala mig om. Jag vill heller inte uttala mig om Johanssons förstånd. Men han kan glädja  sig åt sin restriktiva politik när det gäller människor som är på flykt. I slutet av förra året kom under en period över 20 000 människor på flykt varje månad  till Sverige. Under förra månaden april 2016 var det lite drygt 2 000. De poliser som Johansson beordrat ut på bron har alltså gjort ett gott jobb, sett ur den svenske ministerns synvinkel förstås. Är man en människa på flykt och nu tvingas till en tämligen  miserabel och hopplös tillvaror i ett flyktingläger i södra Europa eller i ett läger ännu närmare det som fortfarande är en krigszon, kanske man har en annan syn på vad som är ett gott jobb.

I Aftonbladet häromdagen kunde man läsa om hur  ledande politiker i Sverige ser på de krig som orsakar att människor tvingas flyr. I ett debattinlägg staplades de paternalistiska flosklerna på varandra. Slutsatsen efter genomläsning kan inte bli någon annan än att skribenten menar att det är Sverige som ska lösa situationen. Det ska ske genom att vi ser till att alla ansvariga för krigen och flyende människors situation skickas till den internationella brottsdomstolen (ICC). Där ska de stå till svars för sina brott. Självklart är det inga västerländska politiker eller ledare som ska skickas dit. I själva verket kan det inte undgå någon som läser artikeln att är den syriske presidenten som borde vara den huvudåtalade.

Slutsatsen är följdriktig med tanke på att skribenten är partikamrat med migrationsminister Johansson, han som vill stoppa människor på flykt med passpoliser och brobommar. Samme skribent är dessutom partikamrat med utrikesminister Margot Wallström, som alltid hävdar att det är regeringen i Damaskus som (i bland tillsammans med Ryssland) bär skulden för att miljontals människor nu på flykt.

Det finns alltså från detta håll en stor samstämmighet om att Sverige och andra länder i Europa inte har något ansvar för att människor är på flykt utan snarare tvärt om; att Sverige och några andra länder nu av historien har ålagts plikten att ställa allt till rätta.

Och här upprepar sig historien faktiskt lite grand. Redan på 1800-talet fanns det nämligen människor i Europa som ansåg att vissa länder där hade en civilisatorisk uppgift att ställa saker och ting till rätta i andra världsdelar.

Men Wallströms och Johanssons synsett har sina faror. Oavsett deras personliga intentioner och ambitioner sprider sig deras tankesättet, elitens tankesätt, – att människor på flykt är något som har orsakats av onda människor utanför den egna kulturkretsen och som vi får betala för – ned i de så kallade folkdjupen. Till sist drabbar det även de människor som är på flykt.

Häromdagen träffade jag en närmast desperat person som sökte hjälp hos social myndigheter.

“ Dom sa att vi kunde få en tid om sex månader, med alla dessa flyktingar du vet, det är alltid så, det är alltid vi som hamnar sist i kön, beklagade sig personen.

Det var sannerligen ingen rasist jag hade framför mig. Detta sätt att koppla ihop människor på flykt med den egna vanmakten är ett resultat av Johanssons och Wallströms politik och något som nu mer och mer tvingas på allt fler människor i det så kallade folkdjupet.

En person som kopplar ihop sin vanmakt med människor på flykt och en polis som skriker “arabdjävul”, ger bara uttryck för ett tankesätt som har varit i säck innan det kom i påse.

I stället för att fokusera på de verkliga orsakerna till att människor flyr, de imperialistiska krigen, får vi en debatt om hur mycket de som flyr kostar Sverige och ett ifrågasättande om den kultur de medför verkligen passar i Sverige?

Trots att många nättroll och andra hävdar att dessa frågor – kostnader för och kulturen hos människor på flykt – är något som inte får diskuteras är det i själva verket det enda som diskuteras.

Vad som däremot inte får nämnas är Sverige som ett imperialistisk land och Sveriges medansvar i de imperialistiska krigen.

Den tidigare partiledaren för Sveriges kommunistiska parti, C H Hermansson,  skrev en gång om hur det var att kalla Sverige för ett imperialistisk land. Han förklarade att han kunde svänga sig med både kapitalism och storfinans i debatterna utan att bli ifrågasatt eller åtminstone bli hyfsat bemöt. Men att tala om svensk imperialism möttes alltid med aggression och avståndstaganden.

Enligt Hermansson kunde det vara svårt att exakt ange orsakerna till dessa reaktioner. En förklaring kunde vara att den gamla teorin om att imperialism förutsätter annektering av främmande territorier och kolonier fortfarande hade en viss livskraft.

Men, anmärkte Hermansson, “En annan och rimligare förklaring till den i stor utsträckning nationellt särpräglade reaktionen är nog att karakteristiken av Sverige som en imperialistisk stat drabbar en av de vanligaste svenska fördomarna, nämligen att Sverige dock – oavsett borgerlig eller socialdemokratisk regering, oavsett arbetslöshet, växande klassklyftor och miljöförstöring – gör en välsignelsebringande insats genom att i handling stödja länderna i tredje världen”.

Till det kan läggas att många i Sverige tycks tro att de lever i världens bästa land, unikt med sin tolerans, jämställdhet och väl utbyggda socialförsäkringssystem. Bakom allt resonemang om kostnader för människor som tvingats på flykt undan de imperialistiska krigen lurar därför alltid föreställningen att de kommer hit med sina medeltida sedvänjor för att snylta på de ymniga sociala förmånerna, vilket i sin tur hotar att rasera paradiset på jorden.

Både Wallström och Johansson ger näring åt sådant tänkande samtidigt som de med glädje fördömer varje människa som öppet säger det som ministrarna själva uttrycker utan att säga. Hyckleri kallas det.

Låt oss därför diskutera Sverige som ett imperialistisk land och sätta människor på flykt som kommer hit i relation till det. Vad kostar inte de imperialistiska krigen Sverige, eller rättare sagt oss skattebetalare?

Sveriges “välsignebringnade” insats för länder i “tredje världen”  har de senaste året bestått av tusentals soldater (Afgahnistan, Mali, Iraq, Libyen) som skickats ut för att i nära samarbete med tidigare kolonialländer upprätthålla eller återskapa koloniala beroendeförhållanden. En skamlös miljardrullning som knappast någon ifrågasätter.

Låt oss därför tvinga Wallström och Johansson att ta den debatten.

De som de båda ministrarna håller på med är i själva verket samma sak som de tyska socialdemokraterna gjorde strax före första världskriget – att få folkopinionen att stödja ett imperialistiskt krig. Då lyckades socialdemokraterna genom svek få människor att under stor samstämmighet och närmast eurforiskt tillsammans vandra mot katastrofen. Entusiasmen falnade emellertid snabbt – i takt med att liken började ruttna i skyttegravarna – men då var det för sent, skadan redan skedd.

För att slippa se historien upprepa sig måste vi tvinga de politiker och den elit som nu försöker vinna folkligt stöd för en krigspolitik att ta debatten om de imperialistiska krigen – dess syften och dess konsekvenser. Inte låta dem blanda bort korten och föra in debatten på stickspår och skylla det som händer på andra.  Det är de imperialistiska krigen som tvingar människor på flykt och skapar problem.

Enligt Wikipedia är en fars  en typ av komedi som bygger på situationskomik. I en fars är karaktärerna oftast trovärdiga personer som hamnar i knipa och tvingas ta till lögner som sedan mynnar ut i en lång rad förvecklingar och missförstånd. Farser måste spelas i ett snabbt tempo för att inte eftertanken ska hinna ikapp och ta död på den oftast osannolika intrigen.

Olycksbådande nog påminner mycket av Johanssons och Wallströms agerande i dag om just en fars. Personer som hamnar i knipa, lögnerna som mynnar ut en rad förvecklingar och missförstånd, bristen på eftertanke och en osannolik intrig känner vi igen från farsen.

Men det är inte det minsta roligt.

Hans Öhrn

 

Share Button

Leave a Reply

Advertise Here

Photos from our Flickr stream

See all photos

Advertise Here