Categorized | Senaste nytt!, Syrien

Fredssamtal i Degerfors: Den arabiska våren

Posted on 18 August 2015 by syriensolidaritet

Tal under fredssamtalen i Degerfors 2015 om Västasien och den arabiska våren.

 

Tack för att jag fick komma hit och tala om ett sådant avgörande ämnen i vår tid som Västasien och den så kallade arabiska våren. Men trots de geografiska ramarna för det jag ska tala om vill jag börja på en helt annan plats, nämligen i Afrikas mitt och i det land som följaktligen heter Centralafrikanska Republiken.  

Som de flesta av er vet är det en före detta fransk koloni. Landet vann sin politiska självständighet  från Frankrike 1960 och den som framför allt förknippas med republiken de första åren är väl Jean-Bédel Bokassa. Han kom till makten 1966. Omkring tio år senare lät han sig krönas sig till landet kejsareunder folkets jubel . Ceremonin beskrevs vidlyftigt i den västerländska pressen inklusive den svenska, inte sällan i mycket nedlåtande ordalag. Vad kunde egentligen vara löjligare än en afrikansk kuppgeneral som lät sig krönas till kejsare? Och det kan man säkert tycka. Men man ska då inte heller glömma att ungefär samtidigt gifte sig den svenske kungen med en tyska och om man får tro våra oförvitliga medier inte en tyska vem som helst utan en tyska av nazistiskt urspung. 100 000-tals fåntrattar kantade då Stockholms gator och viftade jönsigt med svenska fanor. Den rojalistiska pompan kände inga gränser. Vad jag kommer ihåg beskrevs inte den ceremonin i svenska tidningar på ett nedlåtande sätt. Detta sagt som en parentes om hur liknande händelser kan beskrivas olika beroende på vilken del i världen de äger rum.

 

Men låt mig återvända till Central Afrikanska republiken. I dag styrs den av en  affärskvinna (Catherine Samba-Panza), utbildad i Paris och har försvunnit från löpsedlarna. Annat var det för några år sedan då landet styrdes av Francois Bozizé. Han tog själv makten i en militärkupp 2003, som enligt vissa källor hade ett visst folkligt stöd. Men han var inte anti-västlig på något sätt. Ändå störtas han själv i en liknande kupp tio år senare. Liksom när Bozizé tog makten fördömdes kuppen mot honom av omvärlden. Till och med USA fördömde kuppen och utrikesdepartementets talesperson Victoria Nuland kanske inte delade ut kakor, men hon förklarade att ordningen måste återställas i Centralafrikanska republiken och använde sig av USA:s sedvanliga kodspråk i sådana här sammanhang, hon sa att  “ordningen måste återställas på ett transparent sätt”. Men hon gick inte så långt som att kräva att Bozizé skulle återinsättas och till det fanns det skäl.

När Bozizé avlägsnades skedde det under grymma villkor. Så kallade Selekarebeller intog huvudstaden Bangui och gjorde sig enligt många vittnesmål skyldiga till massakrer på civila.

Och här hade vi plötsligt ytterligare en typisk afrikansk konflikt. Giriga makthavare som ville fylla sina egna fickor och kämpade inbördes medan de lät folket få betala priset, makthavare som utnyttjade etniska och religiösa motsättningar för att komma åt statens kassakistor.  

 

Jag vill inte förneka att det finns religiösa och etniska motsättningar i Centralafrikans republiken. Sådana finns. Motsättningar som dessutom sträcker sig långt in i grannländer som Demokratiska republiken Kongo, Tchad och Sydsudan. Men att ge sig in i denna labyrint av  motsättningar och tro att man kan rulla upp Ariadnetråden och på så sätt hitta fram till konfliktens grundorsak till är lönlöst. Det finns nämligen en faktor som ofta glöms bort i rapporteringen från Centralafrikanska republiken. På den utmärkta kollektivbloggen Pambazuka kastar Antoine Roger Lokongo visst ljus över dessa faktorer. Han visar att konflikten har globala ekonomiska orsaker.

När Bozizé tog makten hade han som jag nämnt förmodligen visst folkligt stöd. Han hade också ambitionen att utveckla landet han tog makten över. Om det var för att fylla sina egna fickor eller om han hade andra skäl kan vi låta vara osagt. Han var heller inte direkt anti-västlig eller hämndgirig mot den forna kolonialmakten Frankrike. Kanske tvärtom. Han vände sig på till Frankrike och USA med erbjudande om att exploatera landets resurser, olja och uran. Men där fanns inget intresse, visade det sig. Bozizé vände sig då till andra intressenter, nämligen Kina och Sydafrika för att se om det fanns något intresse där. Det fanns det. Då börjar problemen. Han har själv vittnat om det i en intervju efter avsättandet.

 

“Varför började de våldta, döda och lämlästa den centralafrikanska befolkningen? Vi gav dem ju allt. Innan jag gav oljekoncessioner till kineseran mötte jag Total i Paris och sa till dem att ta oljan. Det fanns inget intresse. Men när jag gav den till Kina blev det ett problem. Jag skickade minister Maidou till Paris för att diskuterar uranbrytning. De vägrade. Då gav jag slutligen koncessionerna till sydafrikanerna”, beklagar sig Bozizé i en intervju i Counterpunch i mars 2013.

 

De härskande imperialistiska krafterna i dag är helt enkelt destruktiva och enbart destruktiva. I den nuvarande gobala ekonomiska situationen passar det inte imperalistmakterna att suga ut länder som Centralafrikanska republiken. Men ingen annan ska heller få göra det. Istället för någon form av utveckling i länder som Centralafrikanska republiken föredrar imperialistmakterna våldtäkter, halshuggningar och ond bråd död för befolkningarna.

 

Ur detta perspektiv måste vi se dagen konflikter som i den allmänna rapporteringen bara tycks vara en härva av etniska och religiösa motsättningar. Och skurkarna blir sådana som Bozizé som står där nakna mitt i blodbadet och kan anklagas för i stort sätt vad som helst. Bozizé var ingen anti-imperialist. Men hans avlägsnaden bör inte glädja någon som kallar sig själv anti-imperialist, eller ens vänster. Bozizés avlägsnande var ingen seger för folket utan en seger för den destruktiva imperialismen, folkfienden par ecxellence i vår tid.

 

jag ska nu försöka närma mig det området jag egentligen ska prata om Västasien. Men låt mig först göra en avstickare till den europeiska kontinenten och Grekland. Även i Grekland har den destruktiva imperialismen härjat, eller låt oss kanske tala om det  Anglo-europeiska imperiet, det imperium som domineras av USA och några europeiska länder.  

 

I Grekland fanns det kanske en lösning som hade kunnat vara början på något nytt. Men den valdes bort. Den afrikanske analytikerna Yash Tandon från Uganda tar Rosa Luxemburgs ord från Juniuspamfletten om valet mellan civilisation och barbari och säger att i Grekland valde återigen Tyskland ännu en gång barbariet framför civilisationen. För det åtstramningsprogram som påtvingades Grekland kommer att få förödande konsekvenser, liksom Tysklands val fick 1914 då de tyska socialdemokraterna röstade igenom krigsgarantierna som var en förutsättning för första världskriget. Men låt oss inte skylla konsekvenserna av det grekiska åtstramningspaketet enbart på Tyskland. Det har vi ingen som helst rätt att göra. Det var visserligen Tyskland som genom sin ekonomiska styrka drev igenom paketet, men det skedde med gillande och stort bifall i imperiets randstäder som Köpenhamn, Oslo, Stockholm och Helsingfors.

 

Men den åtstramning som nu sker i Grekland, påminner oss Yash Tandon i sin artikel “The Missing Link in the Discourse on the Greek Crisis: an African Perspective”, den åtstramningen har ägt rum i Afrika i mer än 30 år nu. Och de konsekvenser som snart kommer att uppenbara sig i Grekland har varit uppenbara i Afrika i decennier, oro, krig, tribalism, främlingsfientlighet och konflikter. Till skillnad från Europa som hittills bara varit utsatt för Imperiets ekonomiska arm, Världsbanken, Internationella valutafonden och Världshandelsorganisationen (WTO) har länder utanför Europa även tvingats konfronteras med imperiet militära arm, Nato.

 

Det var för att försäkra sig om Natos militära närvaro i Afrika som USA presidenten Barack Obama nyligen besökte kontinenten. I Kenyas huvudstad Nairobi försökte han spela ut gaykortet för att slippa prata om den militära infiltrationen. Pinkwashing kallas sånt. Och glöm aldrig, varje gång Obama går i täten av en prideparad går han med regnbågsflaggan i handen och en kryssningsmissil i bakfickan.

 

Och nu ska jag gå över till Västasien och den arabiska våren. Det hävdas att den så kallade arabiska våren inleddes 2010 med krav på regimbyten och demokratiska reformer, att det var ett folkligt uppror mot korrupta makthavare. Det är en sanning med modifikation.

En sådan förklaring tar inte hänsyn till de globala ekonomiska faktorerna som jag tidigare nämnt. Den arabiska våren var i själva verket ett sätt att stoppa en verklig demokratisk utveckling i såväl Afrika som Västasien. En sådan utvecklingen skulle nämligen allvarligt ha försvagat de anglo-europeiska imperiet. Och det var ett imperium som redan var försvagat och hotad av en progressiv utveckling i Latinamerika, där tidigare klientstater som Bolivia, Venezuela, Equador, Brasilien och Argentina och till och med Uruguay hade utvecklats till trilskande nationer som inte längre ville dansa efter Washington och Bryssels pipa. Brics-länderna var ett nytt politisk maktblock som hade vuxit fram och försiktigt försökte agera självständigt. Brics-länderna de är Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. I Afrika var Libyen en allierad till Brics.  i Västasien var Syrien ett land som stod på tur att tas upp i Brics-familjen. Libyen var Afrikas mest välmående land och landets regering en stark anhängare av afrikansk integration. Libyska oljepengar hade länge satsats på att bygga upp ett bevattningssystem som hade gjort landet närmast självförsörjande på jordbruksvaror och därigenom kraftigt stärkt landets oberoende.  Dessutom hade stora summor gått till att stärka den Afrikanska unionen och afrikansk enhet. Afrika åt afrikanerna var slagordet. Det var en progressiv nationalism som riktade sig mot imperiets hjärta, en helt annan nationalism än den unkna variant som ibland hörs inifrån imperiet, Sverige åt svenskarna, tyskland åt tyskarna, Finland åt de sanna finländarna  eller kraven på att den Europeiska unionen, monopolkapitalets union, måste stärkas ytterligare, att dess så kallade politisk dimension måste utvecklas. Det är en europeisk nationalism som bara är ett eko av  30- och 40-talats europeiska nationalism, byggandet av Festung Europa.

 

Häromdagen såg jag ett reportage om syriska flyktingar som hade tagit sig till den grekiska ön Kos. Där rådde kaos. Mer än 1000 flyktingar hade stängts in på en idrottsarena. Mina tankar gick till Chile och militärkuppen 1973. Där är Europa i dag. Det är konsekvenserna av den så kallade arabiska våren. Samtidigt som 100 000-tals syrier flyr sitt land undan kriget, åker hundratals eller tusentals unga människor från de europeiska förorterna till Syrien för att kriga med den rörelse vi har lärt oss kalla Isis eller Daesh. Hur hänger det ihop?

 

Det finns inga enkla svar på den frågan. Men vi kan i alla fall konstatera att syftet med den arabiska våren från det anglo-europeiska imperiet aldrig var att enbart störta överste Gaddafi eller att få bort president Bashar al-Assad. Liksom Centralafrikanska republiken passade Libyen och Syrien helt enkelt in det nedåtgående imperiets ekonomiska politik. Men de kunde heller inte lämnas ifred utanför och tillåtas växa till ett reellt hot. De måste förstöras. Och det var det vi såg i Libyen. Det bevattningssystem som gav livsmedel åt libyerna bombades medvetet sönder. Andra så kallade strategiska mål var den övriga civila infrastrukturen, I dag ligger landet i ruiner, omöjligt att styra för någon. Av Afrikas mest välmående land har det blivit en havererad stat.

 

Och det var norska bomplan under en dansk Natochef som förstörde landet. Det var svenska spaningsplan som letade upp bombmålen åt de norska planen. Bomberna,som ödelade landet och skapade fruktansvärda villkor för invånarna, var till för att skapa fred och demokrati i Libyen, sas det. Så ser alltså det nordiska fredssamarbetet på regeringsnivå ut i dag. Bomber, mera bomber.

 

Efter Libyen stod Syrien på tur. Där var taktiken en annan. Dit skickade imperiet sina krigare i våg efter våg och kallade dem för motståndsmän eller rebeller som kämpade för demokrati och mot en fruktansvärd diktator. Men syftet var detsamma. Att förstöra landet.

 

Men inte ens den taktiken lyckades att helt förstöra Syrien. Motståndet var betydligt starkare än vad imperiets strateger hade räknat med. 2013 drabbades dessutom imperiet av en diplomatisk katastrof i Syrien.

 

Efter en gasattack mot människor i den syriska Ghouta-regionen, en attack som uppenbarligen utfördes av samma krigare som USA och dess allierade skickat till Syrien, anklagade president Obama och övriga västledare, inklusive de nordiska statsministrarna, Syrien president för att ligga bakom attacken. Obama sa att hans Rubicon nu var passarad. Han osäkrade sina Tomahawkmissiler och skramlade med sina hangarfartyg i Medelhavet utanför Syrien kust. Ett storskaligt förintelsekrig, à la USA, var kanske bara timmar bort, när ett syriskt/ryskt nedrustningsalternativ satte stopp för krigsplanerna. Att opinionen i Europa och USA inte var riktig förberedd för ytterligare en lömsk attack, som den mot Libyen, bidrog också till att stäcka krigsplanerna.

Men imperiet slickar aldrig sina sår utan att samtidigt ruva på gruvlig hämnd. Den kom för omkring ett år sedan. Som ur intet uppstod då en fruktansvärd terrorrörelse som fick namnet Isis, Is. Daesh, eller Islamiska staten. Och trots att rörelsen varken är en stat eller har med islam att göra beskrevs den snart som ett aldrig tidigare skådat islamistiskt/jihadistiskt hot mot inte bara människorna i regionen utan i hela världen. Mänsklighetens samlade barbari sedan tidernas begynnelse tycks Isis kunna upprepa på bara några månader, om man får tro våra massmedier.

Att Isis är en barbarisk rörelse behöver det inte råda några tvivel om, men ur intet uppstod den inte.

En svensk riksdagsledamot har låtit antyda att rörelsen hämtar sitt kött och blod i förtryckarkulturer som finns i bland annat de svenska förorterna. Där i de “manliga enklaverna” närs den av män “med långa skägg och i vita klänningar”. Men att fiska i dessa grumliga vatten för att hitta förklaringen till Daesh är naturligtvis helt galet.

 

Det är människor i regeringskvarteren i Washington, London, Bryssel, Paris och även Stockholm, Oslo, Köpenhamn och Helsingfors som har skapat Isis. Några av dessa människor har säkert skägg – och en del av dem går till och med runt i klänning – men det är inte därför de skapat Isis.

Isis var det verktyg iimperiet behövde för att återta initiativet i Västasien. Nu har Obama äntligen kunnat skicka sina soldater dit. Franska och brittiska plan bombar Syrien och till och med Sverige ber om att få skicka soldater till området. Och nästan ingen protesterar mot upptrappningen.

Isis är ett led i imperiets planer att destabilisera Västasien. Isis är den draksådd Västländerna har lämnat efter sig och vars blodiga efterbörd nu människorna i området får skörda. Isis vapen, såväl stridsvagnar som knivar och även giftagas för den delen,  kommer från Turkiet och Saudiarabien, två stater som är allierade med Sverige och övriga västländer i kriget mot Syrien. Pengarna kommer från samma västländers militär- och biståndsbudgetar. En del av de så kallade rebellerna i Syrien har månadslön från USA.

Samma rebeller som Västländerna alltså säger sig i humanitetens namn vilja bomba bort från jordens yta stöder de med vapen och pengar. Den ena handen vet exakt vad den andra gör. Hyckleriet kan knappast bli större.

 

För inte så länge sedan sträckte den syriske presidenten ut en hand till den svenska utrikesministern Margot Wallström. Han sa i en intervju i den svenska tidningen Expressen att, låt oss samarbeta, låt oss tillsammans stoppa terrorismen. Med stolt förakt avfärdade den svenska utrikesministern den utsträckta handen. Framför det som hade kunnat bli ett samarbete för fred föredrog den svenska utrikesministern att 1000-tals fler människor dödas i Syrien, att 100 000 fler tvingas på flykt och att fler svenska ungdomar åker ned till Syrien för att döda och dödas..Hon gör det inte för att hon är en ond människa. Hon gör det för att hon är en representant för imperiet, ett imperium som blir allt mer desperat. Det är ett imperium som äter upp sig själv inifrån genom att montera ned de välfärdsstater som varit dess guldklav och genom att hetsa människor mot varandra, greker mot tyskar, européer mot ryssar och svenskar mot invandrare och flyktingar. Det går alltid att hitta en hackkyckling för den som vill dölja de verkliga förhållandena.

 

Med den terrorism imperiet självt skapat försöker det nu skrämma de egna medborgarna till tystnad. Våra massmedier fylls av berättelser från det hemska arabien, barbarien. Så kallade terroristexperter och politiska analytiker avlöser varandra i TV-sofforna och varnar för vad som kan hända. Stoppar vi dom inte där, kommer de hit och skär halsen av oss, är budskapet. På så sätt nöter man ned det som en gång var en fredsopinion och ropen på  hårda straff och drastiska åtgärder ljuder allt högre. Tillvaron blir osäker. Men en sak kan alla vara säkra på, den piska man är med och inför åt imperiet, den piskan kommer snart att vina över den egna ryggen.

 

Men förtvivla ej. Än finns det hopp. Och de hoppet finns i Syrien. Trots rapporterna i våra medier fortsätter syrierna att bekämpa imperiet. Den syriska armén utgör spjutspetsen i kampen mot terrorismen och läget är inte så dåligt som man vill få oss att tro. Häromdagen lyckades visserligen några terrorister skjuta granater mot centrala Damaskus och döda några civila, men samtidigt lyckades armén driva bort flera terroristenheter från området. I våra medier hette det att den syriska armén dödat civila och att så kallade rebeller dödat soldater. Så blir svart till vitt och vitt till svart. Ännu mer hoppfullt är de lokala vapenvilor som kommit till stånd de senaste dagarna. De är tecken på att imperiet, som vill krig, kaos och förödelse, är försvagat och inte längre har styrka att helt på egen hand bestämma villkoren. Så länge Syrien inte är besegrat är imperiets väg mot ännu större mål, kanske Ryssland och Kina, fortfarande stängd och marschen mot den totala galenskapen blockerad.

 

Så, vad vi en tycker om regeringen i Damaskus har vi som anti-imperialster och fredsvänner enligt mitt förmenande kanske bara tre strategier, tre val att välja mellan. För mig är valen självklara.

 

  • Med president Bashar al-Assad och det syriska folket mot imperialsmen . Ja, självklart!

 

  • Med socialt progressiva och anti-imperialistiska rörelser i Syrien som eftersträvar större ekonomisk jämlikhet och mer demokrati för ett stärkt oberoende  – och mot president Bashar al-Assad om han motsätter sig sådana rörelser. Ja, varför inte?

 

  • Med Margot Wallström mot Bashar al-Assad, aldrig!

 

Hans Öhrn

Share Button

Leave a Reply

Advertise Here

Photos from our Flickr stream

See all photos

Advertise Here